-

kära läsare (om ni nu är några) ska få ett smakprov på hurdan jag var den 28 januari 2008, jag skyller på att jag bara var sjutton..
lets begin folks:

Det var en vanlig dag och jag var på väg hem från skolan. Denna vanligtvis så ordinära asfaltsväg belägen mellan trista villor, var nu istället en smal grusväg omringad av en mörk och ilsken skog, fylld med kusliga hus med trollgummor i.
Jag smög mig fram genom buskaget med min väska slängandes över armen och visslade på glassbilsmelodin. 
Men när jag då plötsligt trillade omkull, jag tittade förvirrat på den bruna jord mitt ansikte hamnat i. Med hastiga rörelser reste jag mig upp, rättade till håret, spottade ut en spindel och såg faktiskt skitcool ut, sådär jag-bryr-mig-inte. Jag tände en cigg och fortsatte min vandring.
Sen hände något.. - Ni vet ett sånt där knak som jämt är i amerikanska b-skräckfilmer, när det är någon liten stackars bimbo snubblar över en åker och mördaren finns nånstans i närheten, så hörs ett knak och plötsligt står han bredvid henne. SÅNT knak hörde jag. så jag hajade till och fumlade med ciggen som höll på att trilla mot marken. ETT bloss till. ja sååå ja! - För att sedan falla pladask mot marken för att gömma mig. Inte det smartaste gömstället kanske, eftersom jag då hade otroligt dålig förmåga att springa iväg fort. Men just då tänkte jag inte så, utan borrade istället ner ansiktet i gräset och fick en sån där idé man får som barn, - ser jag inte dom, ser dom inte mig.

Jag hörde steg, snabba, rappa, med små pauser ibland, något likt Michael Jacksons steg på scen. Jag lyfte huvudet för att se mig omkring, men eftersom klockan var halv ett vid lunchtid och detta är sverige så var det becksvart ute. Men någonstans där borta, vid ett litet buskage kunde jag ursklija en kontur av en människa. Men då plötsligt blev jag skitkissenödig! Jag gav mig själv två alternativ, att resa mig upp, kissa, bli sedd och riskera att bli massakerad, eller ligga kvar, kissa ner mig, och inte bli sedd. Jag blev lite arg på mig själv för dessa alternativ eftersom inget var ultimat, och bestämde mig därför att inte välja något av dem, utan istället göra en kompromiss mellan de båda.. Så jag reste mig upp, kissade ner mig och började springa.

Men precis som i alla filmer där det finns ett offer med IQ minus 1000029833,  en mördare med slaktarkniv och en sträcka att springa, så faller det sig helt naturligt att offret springer fort som fan, mördaren går som en 110åring, men så snubblar offret, fler gånger än mänskligt möjligt, och mördaren går ännu saktare, men lyckas ändå komma så nära att han kan sticka kniven i sitt offer 7262 gånger, tills denne slutligen dör. 

Så när jag sprang där, och kisset lämnat det där sköna stadiet när det bara är varmt och befrinade, till att bli kallt och svidande, råkade jag sätta fälleben för mig själv. Jag reste mig upp, men föll lika snabbt igen. Tredje gången snubblade jag på ett gruskorn, skrapade upp mitt knä och min armbåge.
Jag hörde tunga, flåsande andetag bakom mig, och en vag röst som ropade mitt namn. Och jag flåsade; FAN, han kan mitt namn den jäveln! Så trots mina svåra sår tvingade jag mig fortsätta. Jag fiskade upp en mugg vatten och hällde över ansiktet.
När jag sedan sprang där i godan ro märkte jag ett stup inte alls långt från där jag var. Och vad ska man säga? - Jag är nyfiken, så jag vek av från vägen, och sprang mot stupet. Dumt gjort. Jag halkade till på ett bananskal vid kanten, och föll. Men jag lyckades få fatt i kanten och höll mig kvar där i tre timmar, innan jag plötsligt kunde höra flåsandet igen (vid det laget hade jag rökt sju cigg, sovit och onanerat).
Jag började känna rädslan inom mig igen, och hörde steg ovanför mig. Jag kände sedan någon ta tag i mina händer och dra mig uppåt. Men cool som jag är sprattlade jag mer än en aborre, för att visa att jag inte tänkte ge mig (inte utan match ändå).
När jag hade hängt vid stupet hade jag tänkt mig min mördare på många olika sätt. I början hade en mörk kostym, kniv och maffiosohatt. Men ju längre jag hängde där började han likna en cowboy med vattenpistol och plastknivar. Detta gjorde att jag blev väldigt chockad när ansiktet som mötte mig, var min pappas svettiga pojkvän. Jag gav honom en smäll för att han jagat mig, och han gav mig en för att jag hade sprungit. Sedan kramades vi och lagade soppa på en kanin vi ströp. 


Åh ja herregud.. finfint. undrar om någon ens orkar läsa skiten, hittade den på min förra blogg. shit. det var längesen, trots att det inte ens gått ett år. well, stronger mind nu!